Hoppet lever…ända tills det dör. Ganska logisk slutsats och jag har inte ord för att beskriva hur hopplöst allt kändes igår när Luleå tog två poäng och tog ifrån Modo chansen att ta sig upp i slutspelet med en match kvar…
Det är inte lönt att skylla på någon, jag tänker inte för en sekund skylla på att Modo inte gav allt för det räknas till kategorin skitsnack. Sen om de hade spelat bättre, eller om någon annan spelat sämre för den delen, så hade vi varit i slutspel men what are you gonna do about it?! Säsongen är slut för Modo imorgon och då är det bara att starta uppladdningen för nästa säsong. Ispremiären är redan inskriven i almanackan min så det är bara att svälja stoltheten och acceptera att vi missat slutspelet två år i rad…
De senaste dagarna, kanske mer veckorna, har jag försökt förklara för vänner vad hockeyn gör med mitt humör för tro det eller ej men hockeyn är sista droppen som avgör om jag är jätteglad eller absolut inte glad…vissa av er kan förstå det för ni känner likadant då det gäller något annat…andra kan inte göra det, men jag råkar leva mig in i saker och då kan man inte annat än att känna med spelarna.
Nog om det nu ska jag överväga att dra upp persiennerna och låta solen smitta av sig för även om jag vet att jag inte kommer släppa det här på sisådär en vecka så måste jag ändå försöka undvika att påverka min omgivning :P
Nästa gång kanske jag har något mer uppmuntrande att skriva ;)
Ha det bra, så ses vi på ispremiären haha ;D
//Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar